Tidsperiod: 1914

Fem viktiga idéer

Spritreningen
År 1855 upphävdes Husbehovsbränningen i Sverige, och endast ett fåtal större brännerier fick tillåtelse att tillverka sprit. Spriten renades på så kallad kall väg och var av låg kvalitet med stor mängd av hälsovådligt finkel i sig. L. O. Smiths såg en ny affärsidé och började läsa in sig på hur han skulle kunna tillverka och förädla den varan som han tidigare bara förmedlat. Han reste till Frankrike för att ta del av det senaste inom spritrening och kom där över en teori om att brännvinets orena beståndsdelar endast kunde tas bort genom värme. Teorin har dock aldrig testats i verkligheten då den ansetts för dyr. Utöver själva metoden hittade Smith också en apparat som kan skilja de orena alkoholerna så noggrant, att bara den rena etylalkoholen kvarstår. Även apparaten ska inte ha använts i någon större utsträckning på grund av dyra omkostnader, men för en förmögen och driven man som L. O. Smith så var det inga problem. Samtidigt startade han en diskussion i Sverige om finklets skadliga effekt med syfte att positionera sin tillverkning gentemot de andra brännarna. Till sist hade han allting som krävdes för att framställa sin alldeles egna produkt från ax till limpa.

Sockerbruk
Under 1867 blev Smith intresserad av franska odlare av sockerbetor som på grund av en ökad beskattning hade lagt om sin tillverkning till att producera brännvin av betsaft istället för vete. För Smith handlade intressent inte bara om brännvinet. kanske kunde sockerbruken minska arbetslösheten i det svenska samhället? Snart var han helt övertygad om att sockerbruken var rätt lösning på problemet. Ingen hade tidigare gett sig på att odla sockerbetor så här långt norrut, men efter en konsultation hos Sveriges Lantbruksuniversitet, tog Smith fram textmaterial och frön som kunde delas ut till bönderna. Eftersom affärsidén krävde kapital, sökte han partnerskap hos generalkonsuln Johan Wilhelm Smitt. Smitt hade tidigare velat investera i Smiths spritföretaget men fått nej, och nu blev han mycket intresserad av sockerbruks idén och ställde upp med kapital. På hösten 1867 bildade Smith och Smitt aktiebolaget Inedals Sockerfabriks AB och anlade en fabrik på Kungsholmen i Stockholm. Maskiner beställdes från Prag och kontrakt skrevs med sockerbetsodlare från Västerås och Uppsala. Bolaget fick ett bra mottagande och aktieteckningen gick relativt fort. Redan under våren 1869 uppstod dock problem och bolaget fick höja priset på betorna, då odlarna klagade på att avkastningen var så pass låg att det inte alltid lönade sig att ta upp betorna ur marken. Dessutom var de av dålig kvalité och hade en svag smak av tobak, förmodligen efter att marken tidigare använts för tobaksodling. Samtidigt verkade fabriken också vara delvis felkonstruerad, vilket innebar dyrbara ombyggnationer och inköp av nya maskiner. Efter bara ett år hade fabriken stora ekonomiska problem och efter en schism i styrelsen avgick Smith som ordförande. År 1872 gick Inedals Sockerfabriks AB i konkurs och även om kritiken efter konkursen var väldigt hård anses Smith ha gjort stora insatser för rotfruktsodlingens utbredning och tekniska utveckling i Sverige.

Arbetarringar
L. O. Smith glömde aldrig sin enkla bakgrund. Arbetarnas rättigheter och levnadsvillkor var därför något som engagerade honom mycket och under mitten av 1880-talet samlade Smith arbetare från hela landet för diskussioner kring hur detta kunde förbättras. Med sig från en resa till Manchester 23 år tidigare hade Smith material om konsumtionsringar och ångkök och nu fick han äntligen anledning till att skapa en svenska variant. Resultatet blev så kallade arbetarringar; föreningar med syfte att förbättra levnadsvillkoren för den arbetande klassen. De hade namn som Avsky krogen, Undfly krogen och Enighet ger kraft och vilja och det fanns en tydlig koppling till nykterhetsrörelsen. Det var lätt för en arbetare att bli medlem i en ring och det kostade oftast runt en krona i avgift. Till en början försökte Smith verka under radarn men när det blev tydligt hur uppskattat initiativet var bland folket så begärde Smith audiens hos kung Oscar II för att söka stöd. Trots en viss misstänksamhet från majestätet angående Smiths påverkan så gav kungen försäkran med orden ” Nå, bara ni inte gör något olagligt, så var inte rädda för mig.”

Postsparbanken
En viktig del i att förbättra arbetarnas livssituation var genom att stärka deras ekonomiska trygghet, och i ringarna diskuteras frågan flitigt.
Snart uppkom meningsskiljaktigheter då många medlemmar ville bilda konsumtionsföreningar, det vill säga gå samman och göra gemensamma inköp i utvalda butiker och på sätt få ner priserna. Smith trodde dock inte på detta och kunde nu istället presentera en idé som testats i bland annat Italien, Holland och Kanada den så kallade postsparbanken. Grundidén var att omvandla postkontoren runt om i landet till banker för att genom bättre tillgänglighet och öppettider göra arbetarna mer benägna att spara på det kapital arbetarna de fick över genom köp av billigare brännvin, minskad konsumtion och lägre levnadsomkostnader. För att få mer på fötterna kontaktade nationalekonomen doktor J.A. Leffler och bad denne göra en studieresa, på bekostnad av Smith själv, till de länder där systemet införts. Leffler tackade ja och kom sedan tillbaka med positiva resultat. Genom en riksdagsman från Kronobergs län fick Smith in ett förslag till en motion om att starta en svenska postsparbank, och den 6 mars 1883 utfärdades en proposition av Kunlig. Majt. till riksdagen. Äran för införandet av den svenska postsparbanken har dock inte getts L. O. Smith.

Rösträtten
L.O. Smith var en ständigt upptagen man och hade ofta flera affärsprojekt i luften samtidigt. Arbetet med arbetarringarna var inget undantag, när dessa även fastnade med fel i personer i ledande roller så ledde det till att de snabbt upplöstes. Själv kände Smith inte något förtroende från arbetarna och var missnöjd med att de inte bidrog mer själva.Trots att arbetarringarna försvann så levde idéerna kvar och snart kom socialisterna att anamma systemet med arbetarringar, och kanske hade Smiths hårda ord sporrat arbetarna att organisera sig. Smith själv fortsatte sitt arbete för att förbättra arbetarnas livsvillkor genom att förespråka deras rösträtt politiskt. Vid riksdagens sammanträde den 6 april 1889 debatterades fråga om alla män ska ha rösträtt eller inte. Smith ställde sig i talarstolen och gjorde sin åsikt i frågan klar:

”Vad är vi industriidkare utan hjälp av våra arbetare? Ingenting. Vi skulle inte förtjäna varken förmögenheter eller ens vad som behövs för att komma in i denna kammare, utan hjälp av våra arbetare. Vi lever huvudsakligen på deras arbete, och hur många av oss är det inte som är helt beroende av deras duglighet och flit? Det är därför våra arbetare som faktiskt satt oss i stånd att komma in i kammaren och uppfylla det kall som nationen ålagt oss. Varför ska vi då beröva dem som ordentligt betalar sina skatter denrätt till åtminstone någon del i landets ärenden, ha någon del i valen,även om de inte själva kan bli valda? Jag vill starkt påtala faran med att inte ha allmän rösträtt. Förr eller senare bildas ett hat hos folketsom bara kommer att växa. Jag vädjar till era hjärtan, ledamöter!”

Näste talare, friherren och översten Klinkowström anklagar Smith för att avvika från ämnet. Frågan handlar, menar han, om moralen hos dem som ska ha rösträtt och han försvarar det äldre systemet där rösträtt ges till de arbetare som tjänar 800 kronor eller mer per år. Smiths svar kommer direkt:

”Ge alla era arbetare en inkomst av minst åttahundra kronor per år då! Det gör jag! Så är frågan löst! Vad är problemet?”

Rösträttsförslaget röstades vid mötet ner med siffrorna 93–14.