Tidsperiod: 1862

L.O. Smith som far – en stormig historia

Charlie, Otto, Lucie och Mary – så hette L.O. Smiths fyra barn. De växte upp till starka, självständiga individer med kreativa och kulturella intressen. Relationen till deras berömda far var länge ansträngd och slutade i stor turbulens.

Som upptagen affärsman var L.O. Smith knappast en idealisk pappa – enligt en nutida måttstock. Han var ofta på resor och ägnade merparten av dygnets timmar till att bygga upp sina industriella verksamheter. Det var tjänstefolket som hade hand om barnens dagliga omsorg och fostran.

Men vid mitten av 1800-talet var detta inget ovanligt mönster i välbeställda familjer. L.O. Smith var på så sätt en tidstypisk familjefar. Han lade fast den grundläggande planen för barnens uppfostran och såg till att de fick bästa tänkbara utbildning, bland annat vid en privatskola i Genève. Och han hade högt ställda förväntningar, särskilt på sönerna.

Allt man kan säga om min son ingenjören är vad han inte gör. Vad han verkligen gör har jag aldrig kunnat utröna.

Äldste sonen Charlie (Carl Gustaf) Smith (1862–1927) gick först i skola i Stockholm och Strängnäs och fortsatte sedan med tekniska studier vid Polyteknikum i Zürich. Han ansågs sakna läshuvud, men var praktiskt lagd och skickades av fadern iväg på en studieresa till USA. Som ressällskap och guide anlitade L.O. Smith den unge ingenjören Axel Tengvall från Sundsvall, som i brev berättade om sina intryck av familjen. Han beskrev L.O. Smith som ”en af de intressantaste bekantskaper man kan göra”, men också som en envåldshärskare som ”förstår att drifva sin vilja igenom”. Fru Smith däremot var ”en riktigt snäll och älsklig qvinna, enkel och okonstlad, men möjligen allt för svag för sina barn”.

Charley och hans fru Lilly Smith med barn. Källa: Karlshamns museum.

Bortskämda barn
Barnen verkade bortskämda, enligt Tengvall. Charlie ”ser mer välmående ut, än man har rättighet till vid den åldern. Ett rundt ansigte, tunnt, kortklippt, ljust hår ger honom ett synnerligen jovialiskt och något godmodigt utseende”. Dottern Mary (Marie Louise) var ”en liten sjåpagås, som målar aqvareller, talar Engelska och Franska och ämnar lära sig Italienska i vinter”.

Charlie Smith blev med tiden ingenjör och ägnade sig framför allt åt stenindustrin. Han var uppfinningsrik och tog ut en rad patent, bland annat för nya bergborrningsmaskiner och utvecklingen av nya metoder vid byggandet av järnvägar och spårvägar och vid omvandlingen av större stenblock till gatsten. Han blev också själv far till nio barn.

Men fadern L.O. Smith lät sig inte imponeras. Enligt barnbarnsbarnet Loulou Eriksson ska han vid ett tillfälle ha yttrat om Charlie: ”Allt man kan säga om min son ingenjören är vad han inte gör. Vad han verkligen gör har jag aldrig kunnat utröna.”

Otto Smith. Fotograf Gösta Florman. Källa: Karlshamns museum.

Då hade L.O. ett högre förtroende för sonen Otto Smith (1864–1935), åtminstone till en början. Otto var akademiskt lagd och studerade ekonomi och statsvetenskap vid universiteten i Leipzig och Tübingen. Studierna avslutades med en doktorsavhandling om sociala ämnen som låg fadern nära, Göteborgssystemet och arbetarringrörelsen i Stockholm. Långt senare, när fadern och sonen hamnat i luven på varandra, skulle L.O. hävda att han hade köpt doktorstiteln åt Otto, men om det låg någon sanning i påståendet är oklart.

Nära relation till döttrarna
L.O. Smith hade en närmare relation till sina döttrar. Äldsta dottern Lucie (1865–1931) gifte sig med friherre Henric Lagerbielke, som spåddes en lysande framtid. Men äktenskapet blev olyckligt på grund av makens alkoholmissbruk och dåliga sinne för affärer. Lucie Lagerbielke odlade sina kulturella och andliga intressen, särskilt inom psykologi och spiritualism, ämnen som låg i tiden. Hon skrev artiklar i teosofiska tidskrifter och även flera skönlitterära verk.

Idag är hon mer uppmärksammad för sin konstnärliga produktion. Hösten 2019 öppnade en utställning på Millesgården med verk i akvarell och olja med motiv av landskap, stilleben och djur.

Lucie Lagerbielke i oktober 1883. Källa: privat bild.

Yngsta barnet, dottern Mary (1868–1943), tycks ha varit föräldrarnas verkliga favorit. Hon gifte sig redan vid 19 års ålder med den nästan 30 år äldre prins Jean Karadja Pasha, som var den turkiske ambassadören i Stockholm. Mary fick titeln prinsessa, men äktenskapet blev kort. Prinsen dog redan 1894. Mary Karadja kom likt systern Lucie att odla intresset för spiritism, och skrev både skönlitteratur och dramatik.

Den plötsliga vändpunkten
Länge hade L.O. och barnen ett gott förhållande. Det märks bland annat på de stora bröllopsfestligheter som han ordnade för sina döttrar. I september 1884 arrangerade L.O. en glänsande bröllopsbal i våningen på Blasieholmen för dottern Lucie och svärsonen Henric Lagerbielke och när dottern Mary gifte sig med sin turkiske prins slog L.O. på stort och uppförde en ståtlig bröllopspaviljong på Carlshäll och en stor trävilla i tre våningar på Stilleryd för de nygifta.

Men 1890 inträffade en vändpunkt. L.O. Smith plågades av njursten och fruktade att han inte skulle överleva en operation. Han skänkte därför bort stora delar av förmögenheten och flera fastigheter till familjen. L.O. överlevde ingreppet och verkar ha ångrat sina generösa gåvor. Kanske omvärderade han hela sin livssyn efter att ha balanserat på gravens rand.

Brytning med första hustrun
Det gick rykten om att L.O. hade kvinnoaffärer och 1891 stämdes L.O. av sin hustru, som yrkade på boskillnad. Det ledde även till en brytning mellan L.O. och sönerna, som ställde sig på moderns sida. Efter 1891 skulle han aldrig mer återse sin hustru och sina söner. Döttrarna, däremot, slöt till en början upp på faderns sida.

Marie Louise Smith (Mary) och prins Karadja april 1887. Bild privat.

L.O. umgicks med dottern Mary, som efter prins Karadjas död följde med pappan på hans resor över världen. Hon flyttade också in hos honom i villan Ekenäs i Ronneby med sina två barn och husjungfrun Anna Viktoria. Men det bäddade för nya problem. L.O. Smith blev förtjust i Anna Viktoria och de ingick äktenskap 1899. Det kom som en chock för Mary, som efter giftermålet aldrig mer skulle tala med sin far.

Dr Otto Smith stämmer sin fader. Vill värna familjens heder mot hans ärekränkande beskyllningar.

En förtalsrättegång
Konflikterna med familjen pågick i åratal och förföljde L.O. Smith ända till dödsbädden. Sonen Otto såg till att ett ekonomiskt underhåll betalades ut från 1905, vilket tillfälligt mildrade relationen, men när pengarna så småningom uteblev gick temperaturen ner under fryspunkten igen. Tonen blev allt hätskare och L.O. började sprida ut olika rykten. Han arbetade också på sina memoarer som skulle avslöja familjens svek och krävde ekonomisk ersättning för att avstå publiceringen.

När memoarerna ändå gavs ut på hösten 1913 nåddes kulmen i familjefejden och Otto Smith beslutade sig för att stämma sin far för förtal och ärekränkning. Nyheten fick stora rubriker. I Svenska Dagbladet kunde man den 23 oktober 1913 läsa ”Dr Otto Smith stämmer sin fader. Vill värna familjens heder mot hans ärekränkande beskyllningar”.

De följande veckorna kunde man i pressen i detalj läsa om de grova anklagelser som L.O. Smith riktade mot barnen, bland annat påståendet om att ekonomiska mutor låg bakom Ottos doktorstitel. Den 8 december 1913 behandlade rådhusrätten i Karlshamn en inlaga på över 140 sidor från Otto. Målet uppsköts sedan på sju veckor. Men det skulle aldrig bli någon fortsättning.

Dagen efter, den 9 december, var fejden slutgiltigt över då L.O. Smith somnade in i sin enkla lägenhet i Karlskrona efter många stormiga år och utan att ha kunnat försonas med sin familj.