Tidsperiod: 1878

Metoden som revolutionerade brännvinsindustrin

Smith blev först i Sverige med att i stor skala införa en ny metod för att rena brännvinet. Han ville få bort den illasmakande och ohälsosamma finkeln och istället erbjuda ett absolut rent brännvin. Men vad var egentligen det nya och revolutionerande med hans metod?

Alla typer av brännvin dras med föroreningar, finkel. Ibland kan de tillföra en smaksensation, men oftast har man genom historien velat göra sig av med den. Ett traditionellt sätt att förbättra smaken var att lagra sädesbrännvin under längre tid. Det var dock en kostsam och tålamodskrävande metod. Ett annat sätt var att krydda brännvinet för att dölja smaken av finkel – dessutom kunde kryddorna i viss mån adsorbera de oönskade ämnena.

Kolrening av brännvin
I slutet av 1700-talet omnämns kolrening av brännvin i skrift första gången. Det var apotekaren Lowitz, verksam i Sankt Petersburg, som beskrev hur man kan rena brännvin genom att filtrera det över en kolbädd efter destillation. Upptäckten fick ett stort genomslag och man började allmänt rena den ryska vodkan i kolbädd. Omkring sekelskiftet 1800 tycks metoden också ha nått Sverige. Denna så kallade kallrening av brännvin skedde oftast med hjälp av poröst kol. De oönskade ämnena fäste till kolytan och smaken förbättrades, men det var fortfarande långt kvar till en önskvärd kvalitet. Kolrenat brännvin användes också för att framställa andra spritdrycker. Destillatörerna kolrenade brännvinet och spädde det sedan med vatten, smaksatte med frukt, vin och bär och sockrade för att åstadkomma olika sorters likörer.

Vid mitten av 1800-talet utvecklades alltfler komplicerade metoder för att kolrena brännvin: bland annat kunde man använda kar, filterapparatur, reningsfat och bunkar. Genom att seriekoppla exempelvis bunkar med olika typer av filtermaterial ville man åstadkomma en renare produkt. Bland de material som användes fanns träkol, benkol kalk, blyerts och risgryn. Den här sortens filtrering var tidskrävande och ett riktigt hantverk.

Varmreningen slår igenom
För en modern och växande brännvinsindustri krävdes rationellare metoder. Redan på 1820-talet förekom försök med varmrening, som innebär att brännvinet destilleras om en eller flera gånger. Varje omdestillering ger en renare kvalitet. Den tekniska utvecklingen gjorde det snart möjligt att ta fram en särskild varmreningsapparatur för industriellt bruk, som först slog igenom i Frankrike och Belgien och sedan i Tyskland.

Först i Sverige med den nya varmreningen blev grosshandlare Sven A. Hellerström i Karlshamn. År 1866 moderniserade han sitt destilleringsverk med en tysktillverkad anläggning. Under det följande decenniet fyrfaldigade Hellerström sin produktion av renat brännvin. L.O. Smith kom från Karlshamn och förmodligen fick han tidigt upp ögonen för Hellerströms framgång. Och det var Smith som gick i bräschen för att vidareutveckla den nya tekniken. Redan 1871 installerade han en franskproducerad varmreningskolonn i sin spritfabrik på Reimersholme. Kolonnen fick det passande smeknamnet Bacchus – efter den romerske dryckesguden – och var i drift i över hundra år, till 1977.

Varmrenat brännvin i stor skala
År 1876 köpte L.O. Smith Hellerströms fabrik i Karlshamn och satte året därpå igång att saluföra varmrenat brännvin i stor skala. Debatten gick het om det skadliga brännvinet och Smith kunde nu presentera det varmrenade brännvinet som var fritt från finkel. I en stor annonskampanj upplyste Smith om det kolrenade brännvinets skadlighet och om fördelarna med den nya varmrenade metoden. Smith kallade det varmrenade brännvinet för tiodubbelt renat, eftersom produkten av omdestillationen skulle motsvara ett tio gånger kolrenat brännvin. Senare började han också använda varumärket absolut renat brännvin.

För att få vetenskapliga belägg för fördelarna med det varmrenade brännvinet lät L.O. Smith bekosta forskningsstudier och han finansierade också den stora alkoholkongressen i Paris 1878 där de nya rönen lades fram och diskuterades. Varmreningen slog nu igenom på allvar och revolutionerade brännvinsindustrin. Vissa politiker ville till och med förbjuda kallrening med kol i Sverige i slutet av 1800-talet, men så långt gick det aldrig. I själva verket använder man än i våra dagar kolrening inom industrin, men främst som ett komplement för att neutralisera och förbättra smaken.