Tidsperiod: 1860

Så reste en riktig brännvinskung

L.O. Smith var en internationell person som inte lät resor stå i vägen för att knyta kontakter, får användning för något av de sju språk han kunde flytande, eller bara för att göra en bra affär. Men hur reste man under det 1800-tal som var brännvinskungen storhetstid? Häng med på en jorden-runt-resa i transporthistoria.


Resor i Sverige

1800-talet utvecklades resandets möjligheter i Sverige mycket, inte minst i Stockholm där brännvinskungen L.O. Smith hade sitt säte. Från att ha varit en stad där gemeneman tog sig fram till fots, på häst eller genom att anlita en av huvudstadens många åkare eller körkuskar blev Stockholm under andra delen av 1800-talet en stad med spårvagn. 1877 gick den första resan med en hästdragen spårvagn och tio år senare togs den första ångdrivna spårvagnen i bruk. Till en början trafikerades endast det backiga Södermalm, mer specifikt den branta backen på Hornsgatan, med de ångdrivna vagnarna. Först 1901 ersattes ångspårvägen med elektriskt driven trafik och 1904 utvidgades den till att omfatta även de norra delarna av Stockholms innerstad. En resa med spårvagnen kostade 10 öre, i dagens värde ca 100 kronor, vilket en minoritet, till vilken L.O. Smith tillhörde, av stadens invånare hade råd med. Inte att förglömma är att Stockholm var en hamnstad, med fartyg som lade till och kastade loss för resor till den omgivande skärgården men även till resten av Sverige och världen. Det var vid Skeppsbron som brännvinskungens karriär tog sin början då han fick anställning hos staden största skeppsmäklare Flygaresson. I sin anställning krävde L.O. Smith att under vintertid få semester för att kunna resa runt i världen och lära sig språk. Flygaresson godkände kravet och inom kort tid var L.O. Smith flytande i sju språk. Men hur tog han sig egentligen runt på sina språkresor?

Även att ta sig utanför huvudstaden var en dyr och omständlig sak. De första järnvägarna invigdes 1856, och 1862 var Västra Stambanan mellan Stockholm och Göteborg färdig, en resa som tog fjorton timmar med en biljettkostnad därefter. Tågen var uppdelade i klass, med olika grad bekvämlighet beroende på vilket pris man kunde betala. För de passagerare som hade råd att resa med järnvägen kunde 1871 får uppleva de första ånguppvärmda personvagnarna och ett år senare vagnar som passagerarna kunde gå igenom.

En stor förändring skedde 1879 då en standardtid infördes i Sverige, det innebar att samma tid gällde för hela landet, vilket underlättade resandet. På de längre resorna infördes de första sovvagnarna 1886, till att börja med endast för 1:a och 2:a klass resenärer, men kring de nya järnvägsstationerna runt om i landet byggdes ofta hotell och restauranger för att underlätta resandet. 1891 invigdes den första tågsträckan med utlandet mellan Helsingborg och Helsingör.

Sverige var sent ute med järnväg – 31 år efter England, nio år efter Danmark och två efter Norge. Trots det kom Sverige att bli järnvägsnation eftersom etableringstakten var hög och effektiv. Redan 1874 hade landet placerat sig i topp i Europa när det gällde antalet kilometer järnväg per invånare.
Även om L.O. Smith var en välbärgad man som säkerligen kunde resa i 1:a klass var inte 1800-talets tåg något stillsamt och mjukt färdmedel. Skakningar, vibrationer och oväsen var en del av resandet. Till och med den samtida läkarkåren menade att metallens vibrationer som fortplantade sig in i kroppen åstadkom ett fysiskt tröttande nötande – ”omfattningen, snabbheten och plötsligheten i järnvägsvagnens rörelse utövar en konstant påfrestning”. För mycket resande på tåg kunde därför få allvarliga biverkningar, varnade expertisen. Värst av allt var, enligt en propagandaskrift mot tågtrafik, oväsendet, ”som kommer att förstöra hörseln på folk, ty lokomotivet far fram med sitt avgrundslarm och alla skall bli döva och aldrig mer höra”.

Till det kosmopolitiska Europa
Att ta sig till den europeiska kontinenten, vilket Sveriges Brännvinskung ofta gjorde, krävdes mer planering. Fram till mitten av 1800-talet var det med segelkajutor och sedan diligenser och privata hyrvagnar det sätt man tog sig söderut. Men restiden var lång, mellan Stockholm och Rom tog det ca tre veckor. När ångbåtarna gjorde entré förkortades restiden avsevärt, nu kunde Smiths och hans samtida ta sig till Medelhavet på en och en halv vecka. Resebyråerna, som sålde färdigplanerade resor dök upp under samma tid. Engelsmannen Thomas Cook grundade 1872 vad som brukar ses som den första resebyrån, och den man som skapade den moderna massturismen, resechecken och hotellvouchern. Mr Cooks agenter stod redo att ordna hotellreservationer, guidade turer och båtbiljetter eller lösa konflikter i både Italien och Grekland.

I Sverige fick hotellpionjären Wilhelmina Skogh till ett avtal med Cook’s resebyrå och skapade kuponger som gav övernattningar och jaktresor på hennes hotell ibland annat Storvik och som gick att köpa både i London och i Stockholm.

Vidare ut i världen
Under slutet av 1870-talet tog L.O. Smith med sin familj på en resa till Egypten. Även om han själv inte kom längre än till Malaga innan han tvingades återvända till Stockholm, så tog resterande familjen Smith ångbåt till Kairo. Det var bara en av de många ångbåtslinjer som utvecklats sig till så väl den afrikanska kontinenten som till Konstantinopel. I slutet av 1860-talet hade den ångdrivna färjetrafiken mellan Sverige och Nordamerika också kommit igång med linjefartyg som drevs av internationella rederier som Cunard Line och White Star Line. I takt med att hastigheten och kapaciteten på de stora ångfartygen steg, blev biljetterna billigare vilket möjliggjorde den stora emigrationen från Sverige. Här organiserades den ofta långa och komplicerade färden till Amerika av transportföretag från hamnstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö.